Kategoriarkiv: Fackliga frågor
En snabbt växande grupp av lågavlönade, vikarier och deltidsanställda
Åsa Linderborg har läst en intressant bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen”. I boken beskriver Guy Standing en framväxande arbetsmarknad där människor arbetar till låga löner, korta anställningar och annars otrygga arbetsförhållanden. Guy Standing menar att …
… prekariatet ett politiskt ”monster” som lätt lyssnar till högerpopulismens locktoner. Prekariatet känner sig inte – och är inte – representerat av nåt parti och heller inte av fackföreningsrörelsen.
Det är där franska Nationella fronten, grekiska Gyllene gryning, ungerska Jobbik, engelska National defence league, amerikanska Teapartyrörelsen och svenska Sverigedemokraterna har sin starkaste väljarbas.
Den otrygghet som allt fler känner på dagens arbetsmarknad gör att de blir mer mottagliga för argument från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Arbetsgivarna ser enbart till sin kortsiktiga lösning och vinst. Arbetstagarna blir till en slit-och-släng-vara på en konkurrensutsatt arbetsmarknad.
Ungdomar och andra människor som betraktas som svagare på arbetsmarknaden betalar priset för dagens utveckling. Den borgerliga regeringen har varit tydlig i att öka andelen låglönejobb på arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen bejakar utvecklingen och önskar sig ett större prekariat. Den ser endast gott i att pressa arbetslösa, sjukskrivna och övriga lågproduktiva individer.
De fackliga organisationernas utmaning är att vända denna utveckling och att bli en relevant organisation för det arbetande ”prekariatet”.
Länkar: Aftonbladet kultur
Sätt stopp för Arbetsförmedlingens “lekstuga”
Tidningen Dagens Arbete har publicerat ett brev från en före detta SAAB-arbetare. Han berättar i sitt brev om hur han uppfattat den ”hjälp” han fått från Arbetsförmedlingen i Trollhättan. Det är verkligen ingen vacker bild som den anonyme arbetslöse personen målar upp.
Arbetsförmedlingen beskrivs mest som en myndighet som gör väldigt litet för att hjälpa de arbetslösa under tiden som arbetslös med ersättning från a-kassan. Man ska löpande avrapportera hur man har sökt arbeten. Handläggaren från Arbetsförmedlingen träffar man väldigt sällan. Kommer man inte till mötet hotas man med indragen eller nedsatt arbetslöshetsersättning.
Tonen från den statliga myndigheten synes mest vara av sorten att göra som man är ålagd – annars …! Det känns inte som ett förhållande där man med respekt för den enskilde arbetslöse tillsammans försöker hitta lösningar för att öka möjligheten till arbete. Ej heller verkar det som om arbetet sköts särskilt professionellt. I brevet sägs att …
När det gäller utbildningar så sitter handläggarna och “googlar” på nätet. För det mesta hittar dom inga utbildningar som passar. Om Arbetsförmedlingen hade haft lite intresse i oss arbetslösa så hade dom skapat en databas där alla skolor kunde slå in var och när utbildningar startar i hela Sverige.
Dom enstaka jobbförslag man får hemskickade och som dom föreslår att man ska söka är alltid fel då man varken har rätt utbildning eller erfarenhet. Rekordet var när vi fd Saabare skrevs in hos Arbetsförmedlingen och en kompis till mig blev beordrad att söka 10 jobb som handläggaren “matchat” fram. Kompisen hade inte rätt utbildning för något av dessa 10 jobbförslag.
Brevet beskriver en myndighet vars uppgift i första hand är att disciplinera de arbetslösa och medelst piska se till att de är aktivt arbetssökande. Gör man inte som man ska riskerar man att få lägre ersättning (eller utebliven sådan) från sin a-kassa. Brevskrivaren beskriver den verklighet som blivit ett resultat av den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik. Denna politik ser de arbetslösa som vore det deras eget fel att de är arbetslösa.
Det finns dock ingen anledning att allt för hårt skylla på Arbetsförmedlingens handläggare. De utför endast det uppdrag som ålagts dem från den svenska regeringen. Arbetsförmedlingens arbete består idag mindre av att förmedla arbeten till arbetslösa. Det handlar mer om att kontrollera de arbetslösas aktiviteter som arbetssökande.
Hwad vilja Ulf Kristersson?
I slutet av förra veckan blev det bekant att huvudsekreteraren i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, Irene Wennemo, begärt att få frånträda uppdraget. Irenes hemställan beviljades nådigt av socialförsäkringsministern.
Bakgrunden handlar om att Irene Wennemo hade bekantgjort att hon kandiderar till posten som ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Den borgerliga regeringen markerade att man inte önskade en så tydligt partipolitiskt engagerad person som huvudsekreterare. Därmed blev Irenes position omöjlig.
I en ledare i Aftonbladet går Karin Pettersson till storms för det sätt på vilket regeringen avpoletterade Irene Wennemo. Karin spekulerar även i det bakomliggande syftet för regeringens handlande i denna fråga.
Karin menar helt enkelt att Moderaterna inte vill ha en diskussion om a-kassan i den kommande valrörelsen. En anledning till det är att Irene Wennemo ställt sig positiv till det utkast till en arbetslöshetsförsäkring som TCO lagt fram.
Jag kan ju inte veta vilka motiv som Ulf Kristersson hade för att verka för att Irene Wennemo skulle lämna sitt uppdrag. Men visst har Karin Pettersson en poäng i det hon skriver i Aftonbladet. Irene Wennemo plockades med öppna ögon från LO. LO kan säkert anklagas för mycket men man har verkligen inte hemlighållit sin nära koppling till det socialdemokratiska partiet.
Att då hävda att ett eventuellt ordförandeskap i det socialdemokratiska kvinnoförbundet skulle innebära ett problem känns märkligt. Det går inte att undvika att misstänka att Irene Wennemo drev utredningen i en riktning som Moderaterna inte önskade. Nu hittade man en anledning för att avsätta den drivande huvudsekreteraren. Jag delar den uppfattning som Karin uttrycker när hon skriver att …
Vad det handlar om är ett missbruk av regeringsmakten i syfte att kontrollera det offentliga samtalet. Moderaterna vet att de förlorar på en diskussion där människors trygghet och sociala skyddsnät står i centrum, alltså vill man inte att socialförsäkringsutredningen ska föra upp de frågorna på dagordningen.
Länkar: Aftonbladet ledare, dn.se, dn.se, Ekot, SvD, SVT, Arbetet
Fler som skrivit: Alliansfritt Sverige, Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Johansson
MP och regeringen kan inte längre låsa in sig
Sedan 2008 har Sverige en lagstiftning som gjort det väldigt enkelt för arbetsgivare att erhålla arbetskraft med arbetstillstånd. Det enda som behövs för att ordna ett arbetstillstånd är att visa att det erbjudna arbetet uppfyller avtalsenliga arbetsvillkor. Det förmenta syftet med den nya lagen var att svenska arbetsgivare skulle få lättare att anställa kompetent arbetskraft. Framför allt skulle branscher med arbetskraftsbrist lättare kunna fylla sitt behov av kompetent personal.
Den bild som målades upp var att välutbildade ingenjörer skulle anlända till Sverige i en strid ström. Nu blev inte verkligheten lika vacker som den av regeringen och Miljöpartiet tänkta. En stor majoritet av de som beviljas arbetstillstånd har fått arbeten i branscher med redan hög arbetslöshet och i arbeten som kräver låg formell kompetens. De fackliga organisationerna i de berörda branscherna har också kunnat konstatera att många av de migrerande arbetar till betydligt sämre villkor än vad som förespeglats Migrationsverket.
Hotell- och Restaurangfacket (HRF), som mest målinriktat följt upp beviljade arbetstillstånd, har funnit en hög andel av oegentligheter. HRF och andra fackliga organisationer har krävt förändringar i gällande lagstiftning för att stärka de migrerande arbetarnas situation. HRF föreslår tre enkla åtgärder som inte står i motsats till lagens syften:
- Migrationsverket måste ha ett tydligt uppdrag att inte bara fatta beslut utan också att följa upp de beslut de fattar.
- Det anställningsavtal som arbetsgivaren lämnar in som underlag för ansökan hos Migrationsverket måste vara bindande.
- Arbetstagare som träder fram och söker hjälp ska inte riskera utvisning.
Den borgerliga regeringen har genomfört vissa justeringar i Migrationsverkets process för att bevilja arbetstillstånd. Företag i vissa namngivna branscher måste kunna visa att de har ekonomi nog att betala löner. Denna lilla justering har inte påverkat situationen nämnvärt. Den borgerliga regeringen och Miljöpartiet har därför inlett diskussioner för att komma åt de avarter av lagens tillämpning som sker.
Men, som TCO påpekar i ett inlägg, dessa diskussioner sker i slutna förhandlingsrum utan deltagande av arbetsmarknadens parter. Eva Nordmark, TCO:s ordförande, säger att …
Regeringen har dock valt att utöver rena artighetsvisiter inte föra några diskussioner med arbetsmarknadens parter. När regeringen och Miljöpartiet sent omsider nu ser över reglerna så sker det bakom stängda dörrar. Arbetsmarknadens parter har inte fått lämna bidrag till analysen eller diskutera olika tänkbara lösningar. Det innebär en risk såväl kvaliteten på de kommande förslagen som för deras möjlighet att finna acceptans hos arbetsmarknadens parter.
De krav om förändringar av lagen som de fackliga organisationerna ställt är inte orimliga. De bör heller inte vara särskilt kontroversiella (måhända med undantag av LO:s nyligen framförda förslag om en arbetsmarknadsprövning) eller innebära ett brott mot den svenska kollektivavtalsmodellen.
Jag delar TCO:s uppfattning i denna fråga. Det är verkligen synd att regeringspartierna och Miljöpartiet inte tar till sig de erfarenheter och idéer som finns bland parterna på arbetsmarknaden.
Länkar: Aftonbladet debatt, SVT Debatt, Arbetet, Arbetet, ka.se
Svenska folket vill veta vad partierna står för
Anders Ferbe säger: Jag tror att svenska folket tycker att partierna ska gå till val på sina egna meriter och sina egna program.
Svenska Dagbladet har undersökt LO-förbundens inställning till om Socialdemokraterna ska bilda allians med andra partier under valrörelsen nästa år. Tidningen kan rapportera att en majoritet av LO-förbunden anser att (S) ska bedriva sin valrörelse på egen hand. Resultatet av SvD:s icke vetenskapliga undersökning är ju inte direkt förvånande. Det finns väl två huvudsakliga skäl bakom LO-förbundens ståndpunkt i frågan.
För det första är det förstås enklare att få genomslag inom socialdemokratin för de fackliga prioriteringarna om (S) själva fastslår sitt valprogram och på egen hand bedriver valrörelsen. I ett läge där partiet bildar en mer formell allians med andra måste ju valprogrammet förhandlas fram mellan dessa parter. I den förhandlingen har ju inte LO någon som helst formell möjlighet att påverka utvecklingen.
För det andra handlar det förstås om erfarenheterna från valrörelsen 2010. ”Alliansen” med de tre röd-gröna partierna var ju inte någon lyckad konstruktion. Mona Sahlin tvingades mer eller mindre att acceptera att Vänsterpartiet släpptes in i den. På det sättet blev den socialdemokratiska partiledarens position kraftigt försvagad. Valmanskåren ratade vidare denna allians av tre röd-gröna partier.
Men det finns säkert en tredje orsak till LO-förbundens ståndpunkt. Det finns bland många fackligt aktiva en misstänksamhet gentemot Miljöpartiet. (MP) har i ett antal, för fackförbunden viktiga frågor, tagit ställning emot fackliga ståndpunkter. Många fackligt aktiva har lättare att fördra Vänsterpartiet än Miljöpartiet.
Det är uppenbart att Stefan Löfven manövrerar försiktigt i denna fråga. Även om det kanske inte blir någon formaliserad valallians med (S) och (MP) så är det uppenbart att de två partierna ofta genomför gemensamma utspel. Vänsterpartiet ser detta och försöker, om inte med armbågen, komma in i den vänskap som håller på att växa fram mellan socialdemokrater och miljöpartister.
Jag vet inte hur valrörelsen kommer att bedrivas nästa år. Ej heller vet jag om det kommer att bildas någon slags motsvarighet till en röd-grön allians som under valåret 2010. Jag kan misstänka att två av de tre partierna kommer att vara försiktiga med att ingå ett sådant nära samarbete som skedde då.
Den borgerliga regeringsalliansens stora bekymmer just nu är ju att två av partierna står inför att ramla ur riksdagen. Det kommer att begränsa de fyra partiernas valmöjligheter fram till valet.
Jag tror att (S) och (MP) kommer att fortsätta att umgås på hyfsat förtrolig fot fram till och över valet 2014. De två partierna tillsammans har förmodligen fler alternativ till att bilda en regering än vilket annat alternativ som finns idag.
Länkar: SvD, dn.se, Ekot, SvD, di.se, dn.se, SVT, SvD
Fler som skrivit: Ola Möller, Martin Moberg
Om att kräva sin rätt
Vi kräver en ursäkt och våra pengar tillbaka!
Tidigare i år uttalade sig ILO:s expertkommitté över lex Laval. De fann att den svenska lagstiftningen strider emot ILO:s kärnkonventioner om förenings- och förhandlingsrätt.
Expertkommitténs uppmanade den svenska regeringen att ändra lagstiftningen som begränsar fackliga organisationers möjligheter till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med utländska företag.
Kommittén slog fast att strejkrätten inte kan begränsas genom krav på proportionalitet samt att fackföreningar inte kan krävas på skadestånd för strejker som skyddas av internationella konventioner. ILO uppmanar därför den svenska regeringen att kompensera Byggnads ochElektrikerförbundet för de skadestånd de tvingades att betala till företaget Laval.
Från regeringshåll har det inte kommit särskilt många kommentarer kring ILO:s utslag. I ett debattinlägg anmäler Byggnads och Elektrikernas respektive förbundsordförande att de sammanställt en faktura om totalt tre miljoner kronor att sändas till den svenska regeringen. De har även skickat ett öppet brev till samtliga ledamöter i riksdagen.
Jag tror inte att de två förbundsordförandena på allvar inbillar sig att den borgerliga regeringen kommer att vidta de åtgärder som skulle krävas för att betala ”fakturan”. De lär heller inte få några ursäkter för den kritik de fick för sitt ställningstagande för att kräva kollektivavtal.
Det intressanta med ILO:s utslag är om det kommer att få någon som helst inverkan på gällande tolkning av EU:s lagstiftning. Det är trots allt EU-domstolens tolkning av lagstiftningen som ligger till grund för att de två LO-förbunden förlorade den juridiska prövningen.
Länkar: SvD, Lag & Avtal, Byggnadsarbetaren, dagens arena
Anders Borgs lockbete
I torsdags beslutade regeringen om att lämna en lagrådsremiss gällande att ta bort arbetslöshetsavgiften. Den, så kallade, arbetslöshetsavgiften innebär att medlemmar i arbetslöshetskassor med högre arbetslöshet betalar en högre avgift.
Denna konstruktion har framför allt gjort att LO-förbunden har en högre avgift till sin a-kassa än tjänstemännens. Det har säkert bidragit till att LO-förbunden har haft svårare att hålla uppe organisationsgraden.
Den borgerliga regeringen hoppades att arbetslöshetsavgiften skulle förmå fackliga organisationer med många arbetslösa medlemmar att sänka sina krav på löneökningar. Därmed skulle arbetslösheten minska. Detta samband fungerar ganska dåligt i Sverige då det redan finns en lönebildningsprocess som tar hänsyn till den internationella kostnadsutvecklingen.
I samband med att Fredrik Reinfeldt lanserade begreppet ”jobbpakten” förra sommaren lockade han de fackliga organisationerna med möjligheten att avskaffa arbetslöshetsavgiften. Motkravet var att facken skrev avtal om yrkesintroduktion med sina respektive arbetsgivarorganisationer.
Trots att regeringen nu går vidare med att formulera ett förslag till riksdagen håller man fast vid att avgiften endast tas bort om utfallet av yrkesintroduktionsavtalet för unga faller ut väl.
Detta konstrande av alliansregeringen är mest ett spel för gallerierna. I denna fråga är det regeringens största parti som satsat mest prestige i att finna en åtgärd som kan vara verksam i att få ungdomar i arbete. Det är förstås enerverande att regeringen konstrar på detta sätt.
Jag utgår ifrån att regeringen kommer att avskaffa arbetslöshetsavgiften. Det får gärna ske under plågsamma åthävor från finansministern. Det kommer endast vara en del av spelet.
Länkar: Expressen, di.se, Arbetet, ka.se
Fler som skrivit: Roger Mörtvik
Industribloggare: Patrik Renfors, Leine Johansson, Leine Johansson
Lägre löneökningar
Enligt en rapport från IFAU har kombinationen av jobbskatteavdrag och lägre ersättning från arbetslöshetsförsäkringen inneburit lägre löneökningar. Rapportförfattarna grundar sina resultat på studier av löneutvecklingen under perioden 2007–2009.
De lägre skatterna ska ha gjort det möjligt för löntagarna att acceptera lägre ökningar av lönen. Genom att de arbetslösa fått lägre ersättning har de förmåtts att acceptera lägre löneökningar.
Den borgerliga regeringen hävdade att jobbskatteavdragen inte syftade till att skruva ned löneökningstakten. Det är möjligt att det förhåller sig så. Däremot hävdar jag med en dåres envishet att sänkt ersättning till arbetslösa har till syfte att förmå arbetslösa att acceptera arbeten till en lägre lön än innan arbetslösheten. Förändringarna inom arbetslöshetsförsäkringen syftar till att sänka lönen inom vissa branscher.
Den 16 mars 2007 träffade IF Metall ett nytt kollektivavtal med Teknikföretagen. Avtalsperioden gällde för tre år (fram till den 31/3 2010). Avtalet var samförhandlat tillsammans med SIF (idag Unionen) och och Sveriges Ingenjörer. I avtalet reglerades villkoren för löneökningarna för en period om tre år. Avtalet tecknades utan kännedom om kommande förändringar av inkomstskatten. Avtalet tecknades under en period av förhållandevis god konjunktur för den svenska industrin.
Det man inte visste den där dagen 2007 då avtalet tecknades var att man i slutet av avtalsperioden befann sig i en djup och allvarlig lågkonjunktur. Dessutom var IF Metalls avtal med Teknikföretagen ”baktungt”! Det innebar att de högsta löneökningarna under avtalsperioden skedde mitt under djupaste lågkonjunktur.
Det är möjligt att forskarna som sammanställt rapporten har rätt. Men jag är samtidigt fundersam. Stora delar av den svenska arbetsmarknaden omfattades ju av kollektivavtal slutna innan jobbskatteavdragen fanns. Med tanke på att avtalen gällde för en period om tre år kan man ju verkligen undra vilken effekt de införda avdragen hade på lönebildningen.
Det vore även intressant att granska vilken effekt lågkonjunkturen som slog till 2008/2009 hade på löneutvecklingen. Jag hyser inga större tvivel om att hög arbetslöshet parad med försämrade villkor för arbetslösa innebär en press nedåt på löneutvecklingen.
Länkar: dn.se, di.se, dagens arena, SvD, Ekot
Fler som skrivit: Gösta Karlsson
Fritt fram att dumpa löner och villkor på arbetsmarknaden
Debatten kring LO:s rapport ”Fusk och utnyttjande” – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen rullar på. Den förs delvis i ett väldigt högt tonläge och i överdrivet braskande rubriker. Man väljer att bortse från LO:s huvudsakliga analys – att väldigt många människor lockas till Sverige under falska förespeglingar. Migrerande arbetare som hamnar i låglönebranscher får i praktiken arbeta under villkor som de flesta av oss aldrig skulle acceptera. Migrerande arbetare betalar på olika sätt får sina arbetstillstånd.
Fokus har hamnat på LO:s förslag att införa en oberoende arbetsmarknadsprövning. Av vissa debattörer har detta förklarats som att LO önskar införa ett fackligt veto. Förslaget handlar inte alls om det! Borgerliga tyckare kan genom överdriven kritik av förslaget om myndighetsprövning helt ignorera de övriga förslagen. Det har blivit viktigare att skandalisera LO än att föra en saklig debatt om baksidorna med den lagstiftning vi har idag.
Jag tycker inte att LO ska driva förslaget om myndighetsprövning. Bättre är då att hålla fast vid de övriga förslagen samt att ställa sig bakom de förslag som Hotell- och Restaurangfacket drivit. Det är heller ingen dålig idé att läsa vad TCO har föreslagit i denna sak. Rapporten är ett viktigt inslag i debatten vars förtjänster ligger i att beskriva en faktisk verklighet.
Trots allt säger sig även borgerliga företrädare vilja minimera missbruk och utnyttjande av migrerande arbetskraft. Kraftsamla därför kring krav som är möjliga att vinna politisk majoritet kring. Jenny Bengtsson (HRF) och Katja Ojanne (Fackligt Center för Papperslösa) sammanfattar väl vad denna diskussion handlar om när de säger att …
För oss är det fullständigt oväsentligt var folk kommer ifrån. Det enda väsentliga för oss är att alla som är på den svenska arbetsmarknaden ska ha likvärdiga villkor. Kritik mot en lagstiftning som skapar slavliknande förhållanden på arbetsmarknaden och osund konkurrens mellan företag är inte kritik mot arbetskraftsinvandring. Det är en fråga om villkor. Lika villkor.
Fler som skrivit: Martin Moberg
Lönegapet mellan könen måste minska
I en nyutkommen bok med titeln ”Lönekamp med förhinder” talar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson klarspråk om löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Han säger att …
Det gäller att säga som det är. De mansdominerade förbunden inom LO vill inte att kvinnors löner höjs så mycket att de tjänar lika mycket som män.
…
Byggnads vill inte att IF Metall kommer i kapp dem, och IF Metall vill i sin tur inte att Kommunal ska komma i kapp. Den här oviljan måste tydliggöras om vi ska kunna angripa den.
I boken ger ordförandena för LO, Saco respektive TCO flera förklaringar till varför kvinnor tjänar mindre än män. De har tydligen svårare att komma med lösningar på de orättvisa lönerna. Det finns förmodligen heller inte någon alldeles enkel lösning på att kvinnors yrken lönemässigt ska uppvärderas.
En förklaring som brukar framföras i den offentliga debatten är att kvinnor tar ett betydligt större ansvar för hemmet i samband med att barn börjar komma in i familjelivet. Därmed blir en lösning att på sikt få papporna att ta större ansvar för föräldraledighet och arbetet i hemmet. Möjligtvis kan LO:s nyligen slutna avtal om ett föräldrapenningtillägg bidra till en sådan utveckling.
Ligger det då något i ”Kålles” drastiska uttalande ovan? Ja, det gör det säkert till viss del. Det är alldeles tydligt att manligt dominerade branscher lönemässigt värderas högre. Det gäller oavsett vilka formella yrkeskrav som krävs för de aktuella jobben. Det är inte så enkelt som att kvinnor företrädesvis finns i arbeten som kräver kort eller ett minimum av utbildning. I takt med att kvinnor har blivit fler i läraryrket har status och relativt löneläge sjunkit.
Samtidigt har jag ingen anledning att betvivla att det finns en uppriktig vilja i att förändra sakernas förhållanden. IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe säger till tidningen att …
Jag försäkrar att den uppfattningen inte finns i IF Metalls förbundsledning eller förhandlingsdelegationer. Det skulle vara att göra skillnad också på medlemmar inom vårt eget förbund, bland annat lågavlönade kvinnor. Självklart förekommer inga sådana diskussioner. Tvärt om har vi varit föregångare när det gäller exempelvis föräldralön, lönekartläggningar och att jobba med lönesystem.
IF Metall presenterade för ett par år sedan en intressant jämförelse av mäns och kvinnors löner inom förbundet. Rapporten visade att på de arbetsplatser där män kvinnor finns tillsammans är löneskillnaderna inte så stora. Däremot är det som så att kvinnor och män inom industrin utför olika arbetsuppgifter. Män finns oftare i yrken som kräver yrkesutbildning och därmed är högre värderade. Kvinnor finns i högre grad på arbeten som kräver liten formell utbildning och därmed är lägre värderade. Bilden är densamma som inom hela arbetsmarknaden.
Det har funnits slitningar inom LO-familjen om hur man ska stödja kvinnodominerade branschers strävan att höja det relativa löneläget. I ett läge då löneökningar sker med lägre procenttal är det svårt att ta stora kliv mot en bättre ordning. Inför årets avtalsrörelse fann LO-förbunden en kompromiss (som man lyckats hävda i förhandlingarna med arbetsgivarna). Den innebar att avtalsområden med löner lägre än IF Metalls medellön om 25.000 kr/mån skulle få räkna sina löneökningar i fasta krontal motsvarande industriförbundens höjningar i procent. Förbund med högre genomsnittslön högre än 25.000 får fortsätta med löneökningar i procent.
Kompromissen var enkel att komma överens om men kan knappast bli långvarigt hållbar. Den innebär ju att förbund med högre genomsnittslön än IF Metall fortsätter att dra ifrån samtliga övriga förbund. Bland de berörda förbunden finns företrädesvis män. LO-förbunden har ett par år på sig att finna en annan modell för att sträva efter mer jämställda löner.
Men bakom alla vackra ord om mer jämställda löner finns säkert en tendens att värdera manliga yrkeskunskaper högre än kvinnors. Det kommer säkert inte att bli en enkel resa fram till mer jämställda löner.
Länkar: Arbetet, Arbetet, da.se, TCO-tidningen, da.se, Arbetet
