Facklig styrka och svaghet

Jag har hittat två intressanta artiklar i tidningen Arbetet som bägge berör fackets framtid och hur man kan bygga facklig styrka.

Kjell Östberg, samtidshistoriker på Södertörns högskola, diskuterar med tidningens journalist Charlotta Kåks Röshammar om hur LO borde ta till vara det fackliga engagemang som finns därute på arbetsplatserna. Mycket av den fackliga arbetet har centraliserats och man låter inte det lokala engagemanget komma tillräckligt till uttryck. Avståndet till medlemmarna har ökat. Han menar att LO bara för några år sedan hårdare stred för sina viktiga frågor gentemot det parti som man har så hårda band med. Han menar att LO mer har kommit att ”gilla läget” mot de som händer i omvärlden, även i förhållande till ”partiet”. Han säger om LO-kongressens beslut om vinster i välfärden att …

Jag undrar om inte beslutet på kongressen att säga nej till vinster i välfärden var ett slags reaktion från medlemmarna om att det har gått för långt.

I den andra artikeln intervjuas Kurt Vandaele på det fackliga forskningsinstitutet ETUI. Han har i sin forskning kunnat konstatera att ungdomar i hög grad väljer bort medlemskap i fackliga organisationer. Det är en tydlig trend som innebär att medelåldern i de fackliga organisationerna ökar. Trenden är mindre tydlig i länder med en tydlig koppling mellan de fackliga organisationerna och arbetslöshetskassor. Kurt menar att den tydligaste förklaringen till att unga inte går med i facket är att ungdomar finns på arbetsplatser där de fackliga organisationerna inte finns. Han menar att facken har varit dåliga på att anpassa sig till denna utveckling och att de ungdomar som ändå finns med som medlemmar ges litet inflytande. Han har svårt att ge råd hur facken ska bli bättre på att rekrytera ungdomar eftersom …

Det är svårt att förklara fördelarna med ett fackligt medlemskap. Det effektivaste är att själv upptäcka det men det blir svårt om man jobbar i branscher där facket inte finns. Det är vanligt att hoppa mellan tillfälliga jobb. De som inte gillar sitt jobb har två alternativ. Det ena är att höja rösten, det andra är att hitta ett annat tillfälligt jobb, vilket jag tror många gör i stället.

Det som Kjell Östberg och Kurt Vandaele beskriver hänger i hög grad samman. När det gäller Sverige har strukturförändringar och medlemsutvecklingen gjort att förbunden allt mer centraliserar sin organisation. Det blir allt längre mellan avdelningsexpedition och medlemmarna och de arbetsplatser där de finns. Samtidigt som industriförbunden minskar ökar arbetsplatser inom servicesektor. Det är ju enklare att bygga en facklig organisation inom industrin där arbetsplatserna ändå är ganska stabila, förhållandevis stora och inte så lätta att flytta på. Det är enklare att bygga långsiktighet och relationer mellan arbetskamrater.

Inom servicebranscherna är arbetsplatserna i allmänhet väldigt små, arbetsplatser har en tendens att komma och försvinna med en väldig fart. Här finns också en högre grad av osäkrare anställningsförhållande och deltidsarbete. Det är också en högre omsättning på personer (framför allt unga) på arbetsplatserna. Detta tillsammans gör det förstås svårare att bygga en facklig organisation.

Enda sättet att vända denna utveckling är ju att öka den fackliga närvaron på arbetsplatserna. Detta är ju enkelt att säga men betydligt svårare att genomföra. Det går ju inte att bygga en långsiktig och hållbar facklig organisation enbart med hjälp av fackliga ombudsmän. Det måste finnas engagerade fackliga medlemmar och fackligt förtroendevalda på arbetsplatserna. De har större möjligheter att värva sina arbetskamrater till den fackliga organisationen. På något sätt kommer det att krävas att förbunden bättre samverkar i att öka den fackliga närvaron där den idag är svagast. Problemet är ju att varje förbund ser till sina egna bekymmer och den egna ekonomin. Man är inte så pigga på att använda sinande kassor till att bekosta insatser utanför det egna förbundsområdet. Detta syns tydligt i den fackliga verksamheten men tydligast i den fackliga studieverksamheten och i insatser för att öka organisationsgraden.

Genom att den lokala fackliga verksamheten på många ställen är svag blir ju också det lokala inflytandet urvattnat. Med avdelningskontor allt längre bort från arbetsplatser, fackliga klubbar och sektioner blir det allt lättare att bortse från vad som sägs. Ibland är det väl också så enkelt att man inte längre hör vad som sägs p.g.a. av de avstånd som uppstått. Det behövs lokal facklig aktivitet och att de larmar och står i när det behövs. Risken med detta är ju att om det blir tystare därute, det blir allt längre att nå fram till den fackliga organisationen desto färre kommer att ansluta sig. Och så blir det än tystare etc.

Så vad ska vi göra då? Vi måste bli bättre på att samverka om fackliga studier (som ska förläggas så nära arbetsplatsen som möjligt). Vi måste samverka om att besöka arbetsplatser för att värva medlemmar. De stora förbunden måste då ”låna” ut förtroendevalda till de förbund som behöver den hjälpen. Vi måste tillsammans nöta på våra skosulor för att möta så många presumtiva fackliga medlemmar som vi bara orkar med. Det krävs långsiktigt och uthålligt fackligt arbete tillsammans.

About these ads