Politisk stiltje och reformstopp
Om man ska tro på medias rapportering så verkar det som om LO och Svenskt Näringsliv (SN) numer kan umgås mer otvunget. Parterna är överens om det otillfredsställande med dagens parlamentariska läge. Det har skapat en regering som hamnat i politisk stiltje och reformstopp. Parterna är även överens om att de vill se blocköverskridande överenskommelser på följande fem områden:
- Det krävs stora investeringar på utbyggd infrastruktur,
- Ökat bostadsbyggande,
- Stor satsning på forskningen,
- Bättre matchning av arbetslösa mot lediga jobb, samt
- Blocköverskridande energipolitik.
Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande säger …
De politiska partierna måste släppa prestigen och sätta sig ner och diskutera. Har man inte majoritet i riksdagen är det inte konstigt att söka sig över blockgränsen. Det måste Fredrik Reinfeldt göra. Och Stefan Löfven bör sträcka ut en hand, även om initiativet måste komma från regeringen.
Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv, säger för sin del …
Det är en väldig kraft i om vi som representerar 1,6 miljoner löntagare och 60 000 företag kan enas om delar av näringspolitiken. Då blir det en stark påtryckning.
Under hösten kommer LO och SN att börja diskutera kring omställningsfrågor på arbetsmarknaden. På detta område finns det ju en del partsskiljande frågor att diskutera. Arbetsgivarna vill väl alldeles säkert diskutera en avtalsreglering av turordningsbestämmelserna i Lagen om anställningsskydd (LAS). LO vill diskutera omställningsförsäkringen. Ska man reglera turordningsbestämmelserna lär arbetsgivarna vara beredda att diskutera deras ansvar för kompetensutveckling av de anställda. I Danmark finns en avtalsreglerad rätt för arbetstagarna att utbilda sig två veckor om året. Något motsvarande finns knappast i Sverige. Undersökningar som LO genomfört visar att LO:s medlemsgrupper är de som minst av alla får del av kompetenshöjande åtgärder. Det är knappast hållbart i längden.
Vi får väl se om det är lika rosiga tongångar efter höstens samtal. Samtidigt har de dock rätt i att om LO och SN kan komma fram till en samsyn om de frågor som anges ovan i detta inlägg så är de en kraft som man inte kan nonchalera allt för enkelt.
Länkar: Arbetet, SvD, Arbetet, da.se, Arbetet, Arbetet, Lag&Avtal, SvD, SvD, Ekot, Ekot, SvD
Andra som skrivit: Annika Högberg, Peter Johansson, Peter Johansson, Peter Johansson, Ann-Sofie Wågström, Peter Johansson, Peter Johansson
Industribloggare: Kaj Raving
Publicerat på 4 juli, 2012, i Fackliga frågor, Politiska funderingar och märkt kålle, LO, sn. Bokmärk permalänken. 1 kommentar.
Ett hinder för ekonomisk utveckling och ökad sysselsättningsgrad är när köpare och säljare på en marknad inte kan hitta varandra, trots att båda finns. Detta gäller marknader generellt. Vi känner alla till det från privatlivet: ”Kan ingen uppfinna en pryl som….” Men prylen är redan uppfunnen. Problemet är att uppfinnaren /tillverkaren inte vet att just du behöver en sådan pryl, och följaktligen finns den inte i en butik nära dig.
Det gäller också arbetsmarknaden. En arbetsgivare får plötsligt behov av ytterligare en medarbetare med en viss kompetens. Men finner inte den person, som han söker. Du råkar kanske vara en sådan person, men efter att under flera månader förgävs ha sökt jobb, där du får användning av just denna kompetens, har du tagit ett annat jobb. Som i och för sig är sämre avlönat, men du är ganska nöjd ändå.
Arbetsgivaren får ideliga påringningar från personer, som ringer för att visa att de är aktiva arbetssökande. På arbetsgivarens bord hopar sig högen med ansökningshandlingar. Han hinner inte läsa igenom den. Och du, som faktiskt är den person, som han söker, läser inte platsannonser, för du har ju redan jobb. Annars hade du kanske tagit detta jobb, som du egentligen helst vill ha, och någon arbetslös hade kunnat ta din plats.
Det var väl det här fenomenet som Juholt och Weidelich kallade ”missmatchningen”. Arbetstgvare och arbetssökande hittar inte varandra. I stället för att lägga skulden där den hör hemma, på den ineffektiva statliga arbetsförmedlingen, som inte är vad den heter (en förmedling), har Socialdemokraterna (!) nu lagt skulden på de arbetslösa, som måste ”göra sig anställningsbara”.
Som om de inte skulle vara det. Visserligen har ingen av de 200 som skickat in sina ansökningshandlingar de kvalifikationer, som efterfrågas, men ”anställningsbara” är de likafullt. De skulle ju ta ditt jobb, som du har nu, om du bara visste att det finns en arbetsgivare som smått desperat, men alltmer uppgiven, letar efter just dig.
Härmed inte sagt att det inte finns verklig arbetskraftbrist inom vissa yrken. Det är därför allvarligt att regeringen har skurit ner vuxenutbildningen, och i synnerhet den yrkesinriktade vuxenutbildningen. Det finns dessutom en överdriven rädsla hos arbetsgivare för att anställa ”fel” person. Lösningen på detta problem är inte längre provanställningar eller sänkta ingångslöner, utan bättre redskap för arbetsförmedlingen, så att den kan ”matcha” de arbetslösa mot den efterfrågan på arbetskraft som finns.
Arbetsförmedlingen måste bli en förmedling som förmedlar jobb till de arbetslösa samt förmedlar arbetskraft till arbetsgivarna. Arbetsförmedlingens tjänstemän måste bli professionella förmedlare av anställningar och arbetskraft. Det är upprörande och förnedrande att tvinga de arbetslösa, som söker jobb några gånger under livet, att gå jobbsökarkurser. Vad utbildar de sig till på sådana kurser? Till försäljare av sig själva.
Prata för ”varan”.
Vilken arbetsgivare har behov av utbildade jobbsökare? Det är väl snarare arbetsförmedlingen själv, och inte de arbetsgivare som söker arbetskraft genom arbetsförmedlingen, som behöver personal som är professionella jobbsökare. Arbetsgivare borde erbjudas kontrakt med arbetsförmedlingen, att arbetsförmedlingen helt enkelt tar över personalrekrytetringen, Så kan arbetsgivarna ägna sin tid ått att introducera de nyanställda i stället för att drunkna i ansökningshandlingar och telefonsamtal.