Hälften av långtidsarbetslösa får ingen hjälp att hitta jobb
En intern rapport från Arbetsförmedlingen, som Dagens Nyheter rapporterar om, visar att av de 600 ärenden med långvarigt arbetslösa personer man följt upp så har knappt hälften fått dokumenterat stöd/hjälp med att söka arbeten. Rapporten var tydligen färdig redan i april i år men har ännu inte föredragits för den högsta myndighetsledningen.
I en uppföljande artikel har tidningen pratat med Andreas Pegado som gått arbetslös länge. Han berättar att det inte är särskilt ofta han får träffa sin handläggare på Arbetsförmedlingen. Han säger …
Det är inte oftare man får tid. Under ett år gick jag på två möten hos förmedlingen, sedan blev det tyst. Det är riktigt dåligt, man måste ses oftare.
Arbetsförmedlingen hoppas att man så småningom ska klara av sitt uppdrag på ett bättre sätt. Man har tydligen fått resurser till att anställa ett stort antal personer. Det vore väl behövligt. Den bild som jag som utomstående har av myndigheten är att deras huvudsakliga jobb är att hålla efter de arbetslösa och tillhålla dem när de inte sköter sig. Arbetet synes mest handla om kontroll och efterlevnad av strikta regelverk och mindre om att förmedla arbeten och att stärka de arbetslösa för den arbetsmarknad de ska ut i.
Den som lever lär väl få se hur det går?
Länkar: dn.se, dn.se, Ekot, Tidningen Vision, Ekot
Andra som har skrivit: Martin Moberg
Publicerat på 4 juli, 2012, i Blandade funderingar och märkt arbetsförmedlingen, Arbetslinjen. Bokmärk permalänken. 3 kommentarer.
Berätta hur de skall göra istället.
Var konstruktiv. Om man tittar runt på
olika partiers bloggar så är S bloggare
minst kreativa utan klagar mest.
Men har inga egna förslag.
Svaret antyds ju i slutet. Det behövs ju större resurser för att hjälpa de långtidsarbetslösa. Sedan behövs andra åtgärder än FAS3 och sådana passiva åtgärder. Läser man mina inlägg bakåt finns alternativen också.
INGEN hamnar i långtidsarbetslöshet utan att ha misslyckats mycket grundligt med att skaffa jobb på egen hand, efter otaliga jobbsökförsök under lång tid. Genom dessa otaliga jobbsökförsök har den låntidsarbetslösa personer gjort sig rejält ökänd hos traktens samtliga arbesgivare som ”Honom har vi ju redan sagt nej till flera gånger. Varför besvärar han oss igen?” Arbetsfömedlingens och socialtjänstens absurda krav, gränsande till rena trakasserier, på att söka jobb, är ingenting annat än ett mycket otäckt sätt att förstöra den arbetslösa personens goda rykte och anseende som em arbetsför person. Enda chansen för en sådan person att få jobb är att emigrera och söka politisk asyl i ett annat land, som flykting från en pervers arbetsmarknadspolik. Många långtidsarbetslösa har sökt upp till 200 jobb, tills de slutligen brutit ihop psykiskt och givit upp. Men när det sker, slutar de att uppfylla kravet på att ”stå till arbetsmarknadens förfogade” – vilket i býråkratins värld inte alls innebär att man är beredd att ta ett jobb som man kan få, utan att genom meningslösa jobbsökaraktiviteter förstöra sina chanser att få ett jobb. Jag har läst en undersökning av socialtjänstens attityder mot arbetslösa. En person hade fått reducerat försörningsstöd för att han hade åkt till en annanort och sökt jobb. Han borde ha stannat hemma och ringt på annonser i Platsjournalen! Det är väl klart att man inte behöver träffa någon arbetsgivare personligen, om meningen med jobbsökaktiviteterna, INTE är att få jobb. Om någon får jobb, blir det någon annan som inte får jobb. Så resonerar både af och socialtjänsten, som båda är indoktrinerat med tänket att bara ”de bästa” ska ha rätt till jobb.
Nu tror jag inte att det är så farligt med en arbetslöshetsperiod, av måttlig längd, då och då, om man bara kan vara säker på att man kommer att få ett jobb och har försörjningen ordnad under tiden. Då kan det vara som en extra semester. Och inom en given sysselsättningsgrad (antalet som har jobb i procent av hela arbetskraften) skulle långtidsarbetslösheten kunna utrotas, om fler vore kortvarigt arbetslösa. Eller om de korttidsarbetslösa vore arbetslösa under något längre tid.
För att återknyta: Ingen hamnar i långtidsarbetslöhet utan att ha misslyckats med att skaffa jobb på egen hand. Det måste bli ett slut på moraliserande, fördömande och nedvärderande attityder, typ att långtisarbetslösa inte ens skulle vara ”anställningsbara”. Man är kanske ingen försäljartyp, och då är det särskilt svårt att tala om sig själv som ”varan som ska säljas”. Och alla jobb är ju inte säljarjobb. Detta har kanske regeringen förstått, när man ordnar jobbsökarkurser för arbetslösa, och slösar bort en massa pengar på coachinföretag, som ska peppa upp de arbetslösa.
Konstatera i stället faktum, att de långtidsarbetslösa är personer som av den ena eller andra orsaken har misslyckats med att söka jobb på egen hand, har misslyckats med att sälja sig själva som arbetskraft. Och alltså behöver hjälp med den saken. Kasta ut byråkraterna från arbetsförmedlingen, och anställ personer med säljarförmåga i stället, personer som kan snacka för ”varan”, som kan tala för de arbetslösa.
Till sin hjälp ska dessa ”säljare” ha ”vertyg” så att de kan göra realistiska kompetensprofiler för de arbetslösa, av vilka framgår vilden typ av jobb som de klarar av. I jobbet som ”säljande arbetsförmedlare” ska ingå täta arbetsplatsbesök, där arbetsförmedlaren skaffar sig en ständigt akutell bild av vilken komptens som behövs för att klara de olika jobben.
Jag säger bara det: Att vanliga arbetslösa, som inte har tänk bli arbetsförmedlare, ska inte tvingas gå utbildningar som gör de till professionella arbetssökare. Sådana kurser behövs däremot för arbetsförmedlingens egen peronal.