LO:s svåra vägval


Idag startade LO sin kongress. Störst uppmärksamhet har organisationen fått för att det faktum att ny ordförande och övrig ledning ska väljas. Övriga frågor har nog mest drunknat i uppmärksamheten kring valberedningens arbete. Det är väl först de senaste dagarna som intresset något har vaknat. Detta förhållandevis bleka intresse från media speglar väl en verklighet där LO inte längre betraktas som den självklara maktfaktorn att bevaka – knappast en maktfaktor alls till och med.

DN diskuterar idag i en ganska stort uppslagen artikel organisationens vägval i sitt förhållande till det socialdemokratiska partiet. Allt färre av LO-förbundens medlemmar röstar ju på Socialdemokraterna – i det senaste valet knappt 50 %. Detta tal varierar mellan förbunden. Trenden är dock likadan överallt. Diskussionen förs ibland hur man ska förhålla sig till ”partiet”. Svaret bland de ledande är självklart den att man inte avser att klippa banden till det parti fackligt aktiva en gång var påtagligt drivande i att bilda.

Bägge parter har tjänat väl på den samverkan som funnits mellan den fackliga och den politiska grenen av socialdemokratin. Den fackliga grenen har levererat väl utbildade och skolade funktionärer och aktiva politiker, det har levererats politiska idéer. Det har ibland tvistats mellan parterna om inriktningen på politiken. Men man har hela tiden gått stärkt ur de misshälligheter som ibland funnits.

Idag är inte längre LO den naturliga leverantören av vare sig skolade politiskt aktiva eller av fantasiväckande idéer. Allvarligast är att LO inte längre kan leverera valvinst ute på arbetsplatserna. Så länge som LO genom navelsträngen levererat god näring till partiet har man behållit sitt naturliga inflytande. Det är ganska naturligt att diskussionen kommer när partiet är tvunget att se sig om efter god näring från annat håll när strömmen sinar från LO-grupperna.

Det går inte att komma ifrån att LO behöver ompröva sitt förhållningssätt. LO och partiet delar fortfarande i grunden samma syn på hur samhället borde se ut. LO-förbundens stora utmaning ligger dock i att vända den negativa medlemsutvecklingen. Då behöver LO kraftigt prioritera de fackliga frågorna och att bättre skola medlemmar och förtroendevalda för de roller de behöver axla. Det innebär ett långsiktigt arbete för att stärka LO-förbundens förtroende bland de arbetande i de branscher vari man verkar. LO kommer att behöva bli en tydligare facklig röst och att hitta fackliga verktyg för att öka organisationsgraden i de branscher där medlemstalen idag är lägst. Jag tror även det blir nödvändigt för LO att hitta allianser med TCO och dess medlemsförbund.

Med den förändring av arbetslivet som sker i Sverige kommer partiet att strategiskt behöva hitta andra allianser och inspirationskällor för en politik som ligger i linje med partiets och väljarnas värderingar och intressen.

För LO kommer det säkert att innebära att den partipolitiska inriktningen blir mindre tydlig. LO och medlemsförbunden behöver hitta andra verktyg för att påverka den politik som berör de fackliga medlemmarna. Uppenbart behövs det satsningar på idépolitisk utveckling bland fackligt förtroendevalda och medlemmar för att kunna få större inslag i den politiska debatten. Facklig-politisk samverkan mellan LO och Socialdemokraterna kommer att förändras eftersom bägge parter kommer att ha ett intresse av det. Däremot måste den fackliga rörelsen fortsätta att satsa resurser på att påverka politiken och dess utveckling.

Länkar: dn.se, Arbetet, Arbetet, Arbetet, etc, Arbetet, Arbetet, da.se, di.se, etc, SvD, Arbetet, Arbetet

Andra som skrivit: Olas tankar, Lena Sommestad, Peter Andersson, Leine Johansson, Leine Johansson, Leine Johansson, Leine Johansson

Industribloggare: Leine Johansson

About these ads

Om Göran Johansson

Medelålders överviktig man. Ombudsman på IF Metall Mälardalen.

Publicerat på 25 maj, 2012, i Fackliga frågor, Socialdemokrati och märkt , . Bokmärk permalänken. 1 kommentar.

  1. Det är helt vansinnigt med uppdelningen av arbetarklassen på två centralorganisationer (LO och TCO) eller t.o.m. tre centralorganisationer (allt fler akademiker är ju arbetare i ordets egentliga bemärkelse, vartill allt fler arbetare har en akademisk utbildning) och av tjänstemannaklassen på två¨centralorganisationer (TCO och Saco), om man nu kan tala om en särskild tjänstemannaklass.

    Och lika vansinnigt att en av dessa organisationer medlemmar (och dessutom den organisation vars medlemstal krymper) ska bära nästan hela bördan för att stödja en politik som gagnar alla löntagare. Det är nästan så att man kan tala om att de, som tjänar mest, smiter från sitt ansvar. Dessutom tävlar tjänstemannafacken inbördes om vem som kan ge mest förmåner till sina egna medlemmar, detta som ett led i deras egen medlemsvärvning, vilken självklart drabbar dem som inte ens får vara med i huggsexan, nämligen LO-medlemmarna och de arbetslösa.

    Ett av TCO-förbunden, Ledarna , har dessutom börjat driva en närmast löntagarfientlig politik, men även andra försvarar sina revir. Det är väl inte ens säkert att inom deras eget organisationsområde gillar detta. Varför inte starta ett särskilt chefsförbund inom LO. Chefer har ju en mellanställning. Å ena sidan är de ju själva löntagare och å andra sidan ska de representera arbetsgivarna i konfliter med andra löntagargrupper. Mot det finns inget att invända, så länge de inte blandar ihop arbetsgivarintresset med sina egna intressen, d.v.s. försöker försämra för andra löntagargrupper i eget intresse.

    Givetvis bör en chef inte vara medlem i samma fackförbund, som är chefens motpart när han /hon företräder arbetsgivarna. Vilket dock har förekommit inomm kooperationen, där cheferna velat visa sin samhörighet med arbetarklassen. Men ett särskilt chefsförbund inom LO borde väl inte vara en orimlig tanke?

    Det finns också bland både S- och LO-folk en överbetoning på ”arbetare och tjänstemän”, som om det inte funnes företagare, som skulle kunna räknas till arbetarklassen. Inte minst småföretagare som är uppbundna till de stora företagen genom slavkontrakt. Detta kan gälla franschise-systemet, som iofs är en utmärkt uppfinning, men vem skyddar franchise-tagarna? Detta är ett parallellfall till bemanninsbranchen, som både kan bidra till att småföretagare vågar ha avlönad arbetskraft och till att arbetslösa får jobb. Både hot och möjligheter alltså. Varför inte ett särskilt LO-förbund för franchise-tagare?

    Vem är egentligen arbetare i skolans värld? Lärarna är ju en motsvarighet till arbetarna i ett tillverkande företag. Båda är ju sysselsatta i den verksamhet, som är företagets egentliga syfte, ”produktionen”. Vad jag känner till finns gemensamma fackföreningar för industriarbetare och lärare i en del andra länder. Så borde det vara i Sverige också.

    När LO har drivit en solidarisk lönepolitik har tjänstemannafacken dragit åt motstatt håll. När arbetare har läst in behörighet för tjänstemannayrken,så har de ofta hindrats i sin nya karriär av revirtänkandet. Annars vore det väl en smart idé att arbetare, som håller på att bli utslitna av tunga arbetsuppgifter kan bytta jobb mitt i livet? Så kanske de också kan hänga med tills de blir 75, vilket förs fram som den nya pensionsåldern.

    De fackliga centralorgansiationerna börjar alltmer likna dinosaurier i en förhistorisk värld. Hoppas att LO äntligen vågar ta itu med verkligt stora framtidsfrågorna i stället för att utvecklas till en släpvagn till de växande tjänstemannaorganisationerna.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 681 andra följare

%d bloggers like this: