Om en öppnare a-kassa


Bland de första åtgärder som den borgerliga regering som blev vald 2006 gjorde var att ”reformera” arbetslöshetsförsäkringen. Man införde differentierade avgifter till de olika a-kassorna (innebärande ju högre arbetslöshet – desto högre avgift). Vidare förändrade man arbetsvillkoret till att kräva 80 arbetade timmar under sex månader för att bli ersättningsberättigad. Vidare införde man en regel innebärande att a-kassorna skulle räkna ut en en genomsnittlig veckoarbetstid utslaget över en tolvmånadersperiod.

Dessa åtgärder har fått till följd till att allt färre personer kvalificerar sig för ersättning från a-kassan, att stora grupper arbetstagare valt bort medlemskap i a-kassa och att den genomsnittliga ersättning de lyckliga få erhåller sjunkit.

För en tid sedan öppnade Tomas Tobé (M) för att ersätta arbetsvillkoret med ett inkomstvillkor. Miljöpartiet (MP) öppnar på DN Debatt idag för att göra detsamma. MP föreslår att …

… kravet på 80 timmar ersätts med ett inkomstvillkor på ungefär 7.000 kronor per månad, beräknat utifrån de sex bästa månaderna inom en 12 månadersperiod.

MP:s förslag borde onekligen göra det lättare för fler att kvalificera sig för ersättning. Man väljer tydligen också att ha kvar en variant på uträkning av en genomsnittlig veckoarbetstid genom att de sex bästa månadslönerna ska slås ut som ett genomsnitt över 12 månader (så förstår jag formuleringen ovan). Det får ju samma verkan genom att den ersättning man får ut inte motsvarar 80 % av den senaste lönen (under förutsättning att man inte fått ihop till 12 månadslöner över inkomstgränsen).

Detta är förmodligen rätt väg att gå för att möjliggöra för fler att kvalificera sig för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Däremot är jag högst tveksam till att på detta sätt räkna ut en genomsnittlig inkomst över en så pass lång tidsperiod. Framför allt de som arbetar inom servicesektorn har ju både inkomster och arbetade timmar som varierar över tid. Vill man ha en a-kassa som inte riskerar att lönepressa branscher med redan hårt konkurrensutsatta löner borde det räcka med att räkna ut en genomsnittsinkomst över sex månader.

Nästa steg är att ta bort de orättfärdiga differentierade avgifterna till de olika a-kassorna.

Länkar: DN Debatt, Rapport, di.se

Andra som skrivit: Olas tankar, Mikael Dubois, Thomas Böhlmark, Gunvor G Ericson

Industribloggare: Kaj Raving, Leine Johansson

About these ads

Posted on 8 maj, 2012, in Fackliga frågor, Socialförsäkringsfrågor and tagged , . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

  1. Mp:s förslag, enligt DN-artikeln, är en detaljändring – i och för sig till det bättre – av ett system, som först har hunnit bli föråldrat och sedan slagits sönder i grunden av den borgerliga alliansen. Vad som är föråldrat är att a-kassan inte omfattar ALL ofrivillig arbetslöshet, utan att man måste kvalificera sig – genom ett arbetsvillkor – även för den lägsta ersättningsnivån. Detta medför att personer, som aldirg har haft ett jobb, eller har för få arbetade timmar, hamnar utanför. Samt att kostnaderna för försörjningen av denna del av de arbetslösa vältras över på kommunerna.

    Detta förändras inte med mp:s förslag, som dessutom (som man själv erkänner) inför ett nytt systemfel, en ny piska på personer med låg timlön. Detta är helt i linje med mp:s långvariga förföljelse av personer med låga inkomster och osäkra anställningar. Handlar det inte om att belöna nybilsköpare och vindkraftägare, så handlar det alltså om att personer med höga inkomster och frivilliga extasemestrar mellan rycken ska kunna få ersättning från a-kassan ersättning efter färre arbetade timmar än låginkomsttagare med korta anställningstider.

    Den enda fördelen med mp:s förslag är att beräkningen av rätt till ersättning från a-kassan ska beräknas under färre inkomstmånader än för närvarande. Men det kan man göra, utan att övergå från arbetat tid till inkomst av arbetet som villkor.

    Den fortgående övervältringen av kostnader för arbetslösheten drabbar inte bara den enskilde, som hamnar under socialtjänstlagens stränga bedömingsgrunder för rätt till försörjningsstöd, utan drabbar även skattebetalarna i kommuner med hög arbetslöshet hårdare än skattebetalarna i kommuner med låg arbetslöshet. Vilket givetvis leder till ökade skillnader i kommunal utdebitering mellan fattiga och rika kommuner. Detta samtidigt som den progeressiva statliga inkomstskatten ar sänkts genom jobbskatteavdragen.

    Socialtjänstlagens bedömingsgrunder för försörjningsstöd har i många fall medfört ekonomisk ruin och misär, även för personer som i utgångsläget haft det ganska bra, vilket ibland har haft en negativ påverkan på den enskildes möjligheter att få ett jobb. Innan något försörjningsstöd kan beviljas måste ju den enskilde ha gjort slut på ett eventuellt sparkapital, som hade behövts för exempelvis bilköp.

    Debatten har enligt min mening haft fel fokus, när man har fokuserat på en obligatorisk statlig a-kassa contra frivilliga a-kassor, som administeras av facket. Jag har själv gjort det fokusfelet, när jag började debattera frågan. Där ser man hur stor vanans makt är! JAG FÖRESLÅR NU EN OBLIGATORISK A- KASSSA, SOM ADMINISTERAS AV FACKET, PÅ UPPDRAG AV STATEN.

    Ersättning skall utgå för ALL ofrivillig arbetslöshet. Det enda villkoret för rätt till ersättning ska vara att man står till arbetsmarknadens förfogande. Ersättningen ska motsvara 80 % av den lön man hade för 80 % av de försäkrade, och finansieras via arbetstivaravgifter för löntagare resp egenavgifter för egenföretagare. .

    Den, som aldrig har haft något arbete, och inte längre omfattas av föräldrarnas försörjningsskyldighet, ska ha rätt till ersättning motsvarande socialnormen (för ensamstående utan barn) för mat, kläder och andra dagligvaror, samt ett schablonbelopp på c:a 3000 kr till boendekostnad, samt 1000 kr för dagliga reskostnader (som man kan ha även om man är arbetslös) vilket gör c:a 7.500 kr /mån EFTER skatt. Ersättningen ska inte vara behovsprövad och inga utgifter ska styrkas med kvitton. Ersättningen ska finansieras via den statliga inkomstskatten.

    Jag föreslår att övergång till inkomstrelaterad ersättning sker när man har fått sin första inkomst av arbete, och i fortsättningen beräknas på den genomsnittliga inkomsten under den senaste 12-månadersperioden.

    Om man har högre kostnader för hyra, eller har barn att försörja, eller andra nödvändiga utgifter (ska styrkas), som inte ingår i normen, ska man ha rätt till kompletterande ersättning från socialtjänsten.

    Kommunerna befrias därmed från den största delen av kostnaderna för arbetslösheten. Staten tar över.

    Arbetslösa ska inte förnedras genom meningslösa ”aktiviteter”. Men de ska alltså ”stå till arbetsmarknadens förfogande”, vilket i princip innebär skyldighet att söka jobb som man har en chans att få samt att ta jobb som man erbjuds, inkl. tillfälliga jobb som man kan utföra. Underlåtenhet att söka jobb ska inte medföra att man automatiskt mister ersättningen, men väl att man blir anvisad ett jobb, som man måste ta.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 726 andra följare

%d bloggers like this: