Demokrati till salu?
Staffan I. Lindberg, forskningsledare för World Values Survey-Sweden, står för dagens stora snackis(?) inom den politiska bloggosfären. I en debattartikel i DN redovisas att unga svenskar inte anser demokrati så viktigt och att de är beredda att rösta på ett visst politiskt parti om de får pengar eller erhåller någon annan tjänst. World Values Survey har frågat 1.208 slumpvis utvalda medborgare. Det är, med andra ord, ett ganska litet urval att grunda sina resultat på. Nåväl. Bland gruppen 18-29-åringar är var femte beredda att sälja sina demokratiska fri- och rättigheter. Var fjärde anser att det vore bra om Sverige skulle styras av en stark ledare som slipper ta hänsyn till Riksdag och andra demokratiskt tillsatta organ.
Min känsla är att debattören något har kokat soppa på en spik. För min del krävs det fler sådana undersökningar som pekar i samma riktning innan jag skulle bli ordentligt orolig. Däremot borde detta vara en tydlig varningssignal om att demokratiska värderingar inte är något som kommer med bröstmjölken. Med den moderna medialogiken tenderar politik och politiska utövare att presenteras som enbart taktiker utan långsiktiga mål – karriärister som gladeligen vandrar över lik för att uppnå sina högst personliga mål. Partipolitik presenteras som ett spel vilket som helst.
De politiska partierna har i sin tur anpassat sig till detta. Budskapen har slätats ut och presenteras i korta reklaminslag. För en politiskt inte insatt är det svårt att se någon avgörande skillnad mellan partiernas målsättningar och bildspråk.
Staffan säger i sitt inlägg att …
De politiska partierna från vänster till höger verkar alltså också ha misslyckats. Avsaknaden av politisk debatt baserad på tydliga ideologiska skillnader, där socialdemokratin talat om skattelättnader och högern fått utrymme att bli arbetarparti, kanske sänt budskapet att valet mellan partier inte spelar någon roll.
Också tv och dagspressen, som ska informera medborgarna för att demokratin ska fungera, verkar ha misslyckats att nå dessa unga medborgare. Hur ser journalisterna och redaktörerna på sitt ansvar?
Allt mer av nyheter presenteras i korta lättuggade bitar. Kritisk analys och utforskande texter prioriteras bort. Partierna har anammat denna utveckling. Kan och vill vi ändra denna utveckling?
Länkar: dn.se, Rapport, dn.se, Rapport
Andra som skrivit: Högbergs tankar, Tokmoderaten, Badlands Hyena, Leines Blogg
Industribloggare: Leine skriver om demokrati, Kaj skiter i kungen, Lisa skriver om spansk arbetsrätt, Leine skriver om siffertrixarna, Kaj skriver om barnfattigdom, Sebastian skriver om trygghet eller piska
Publicerat på 3 juni, 2011, i Politiska funderingar. Bokmärk permalänken. 7 kommentarer.
1208 slumpvis utvalda är förvisso ett ganska litet urval men det är lika stort som det brukar vara i en del opinionsundersökningar där man dessutom undersöker en spridning kan sägas vara ännu glesare (över alla politiska partier jmf med huruvida man kan tänka sig att sälja sin röst eller inte).
Personligen blir jag inte alls förvånad över resultaten. Folk har sålt sig för någon tusenlapp i månaden i jobbskatteavdrag sen 2006 så varför förvånas nu? Det är ju precis det som det handlar om. Att man lägger sina värderingar på hyllan för kortsiktig personlig vinning.
I debattartikeln framgår det att det är första gången de ställer denna typ av frågor. Det innebär att det ännu inte finns någon trend att jämföra med. Chansen finns ju faktiskt att de resultat som de fått fram inte är riktigt rättvisande. Det lär krävas fler undersökningar med samma frågor innan man kan se något och uttala sig bestämt.
Det beror väl hur mycket pengar det är frågan om. Jag skulle sälja min röst för 1 miljon till vilket extremparti som helst.
@Göran: Det är förstås sant att det inte behöver betyda att det blivit värre eftersom man inte har tidigare mätningar att jämföra med. Det kanske alltid varit lika illa. Men nog är det så att de politiska ”erbjudanden” i allt högre grad uttrycks i pengar och man kan ju se att väljarna tar till sig dem som sådana. Därför är resultaten inte förvånande.
@Ante: Jag hade också sålt mig för en miljon. Förutsatt att inte alla andra också fick en miljon och vi fick en inflation på köpet som åt upp hela min nyvunna rikedom.
Pingback: Hur mycket är demokratin värd? — Mikael Persson
Pingback: Demokratiministern känner oro « Pinglans Tankar – den ej politiskt korrekta bloggen
Pingback: Ungas uppslutning till demokratin ska inte tas för given « Görans tankar och bagateller