Det verkar som om folkpartiet har anslutit sig till centerns syn på lagen om anställningsskydd. FP:s partistyrelse föreslår att alla företag ska få undanta fyra personer från turordningslistan i samband med uppsägningar pga arbetsbrist. Jan Björklund sade till Ekot att: ”– Har man en 15–20–30 anställda kan det ändå vara så att företaget bärs upp av en mindre grupp personer som är kunniga, kompetenta och engagerade. Om de måste få sparken vid en personalneddragning kan hela företagets existens hotas.” Uttalandet visar på den okunnighet som finns hos borgerligheten. Lagen ger redan idag företagen möjlighet behålla den personal som företagen behöver behålla. Skillnaden är förstås att företagen idag måste motivera sitt ställningstagande. Och – det är väl klart – det är väl inte alltid arbetsgivarens argument håller. Så jag förstår att många arbetsgivare gärna vill slippa motivera sina ställningstaganden. Det finns väl säkert också en förhoppning i att de anställda ska bli mer disciplinerade med en sådan lagstiftning.
Centern och, tydligen, Folkpartiet fokuserar på att göra det så lätt som möjligt att göra sig av med folk. Detta är universalreceptet för att stärka företagens konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen? Jag trodde annars att lågkonjunkturen visat att det minsann inte varit särskilt svårt att säga upp människor. Företagens svårigheter har snarast handlat om snabb brist på pengar. Banker som tidigare gladeligen lånat ut pengar har plötsligt blivit mer restriktiva. Små företag har lidit under de stora företagens oskäliga kreditvillkor. Detta är säkert inte frågor som Svenskt Näringsliv och dess lydparti under Maud Olofsson önskar diskutera.
Vi borde snarare diskutera utbildningsfrågor som ett sätt att stärka den svenska arbetsmarknaden. Vilken typ av arbetsmarknad önskar vi ha i Sverige. Ska vi bli ett låglöneland med en mångfald av lågbetalda servicearbetare. Eller vill vi fortsätta vara ett kvalificerat industriland med en väl utbildad arbetskraft. Svaret ger vilka satsningar på teknisk och annan utveckling man blir beredd att göra.
Vill vi ha ett land med stora klyftor där den fattigare delen av befolkningen utför lågbetalda servicejobb till en välbärgad elit bosatt i storstädernas lågskattekommuner? Jag vill bo i ett land som vågar satsa på utbildning hela livet och som förmår understödja framväxten av företag med högt kunskapsinnehåll.
