… är en bok skriven av Gunnar Wetterberg och som behandlar Riksbankens historia sedan dess bildande 1668.
Det är en ganska intressant redogörelse för världens äldsta riksbank som Gunnar presenterar. Den beskriver bankens utveckling från Riksens ständers bank till den moderna riksbank den är idag. Boken är lättillgänglig och kräver inte en akademisk skolning. Boken är fylld av en del statistik och bildmaterial.
Boken löper fram till precis innan den finanskris som världen nu genomlider.
Jag läste i fredagens DN att LO:s avtalssekreterare Per Bardh har öppnat upp för samtal med Svenskt Näringsliv ang turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS). Tanken med dessa samtal är att försöka nå fram till en gemensam verklighetsbild om dessa regler. Samtal är säkert bra men det kommer säkert att bli stora svårigheter att nå fram till en någotsånär gemensam verklighetsbild.
Just nu på går en stor kamp om makten på arbetsplatsen. Den största avtalsrörelsen på flera år pågår just nu. Från arbetsgivarhåll visar man upp en samsyn om att det minsann inte finns nåt särskilt stort utrymme för löneökningar – i alla fall inte i centrala avtal. LO har denna gång ganska smärtfritt nåt fram till en samsyn kring gemensamma avtalskrav. Lönekampen är ju den klassiska (och ursprungliga) arenan för kampen mellan löntagare och arbetsgivare. Fackföreningarna vill ju komma åt en större andel av resultatutrymmet som lön till arbetstagarna. Det är ju därför arbetstagarna bildar föreningar för ökad gemensam styrka.
Arbetstagarnas organisationer har ett intresse av att rekrytera medlemmar för att skapa större tryck på arbetsgivarnas organisationer. Då är det viktigt att de anställda vågar ansluta sig till fackliga organisationer utan rädsla för att bli av med sin försörjning. Därav följer kampen för tryggare anställningar. Häri finns det fackliga intresset i att vara en viktig part i samband med uppsägningar.
Arbetsgivarna driver på för att det ska vara enklare att behålla kompetent arbetskraft i företaget. Lagen ger ju redan den möjligheten men arbetsgivaren har bevisbördan. Från fackligt håll är vi rädda för att släppa till arbetsgivaren att ensam definiera vad kompetens är.
Samtidigt driver fackföreningarna på för att arbetsgivarna ska stimulera och bidra till att de anställda utvecklar sin kompetens löpande. Här finns möjligtvis öppningar för att diskutera med arbetsgivarna. Men då måste arbetsgivarnas vilja att satsa mer på kompetensutveckling bli betydligt tydligare är idag.
Roger Tiefensee, centerns gruppledare i Sveriges Riksdag, hävdar i ett inlägg i Eskilstuna-Kuriren den 1 februari att LAS är ett hinder för unga på arbetsmarknaden. Han hävdar vidare att ingångslönerna är för höga och försvårar för unga att få arbete. Lönerna ska sättas närmare arbetsgivare och arbetstagare och avspegla utfört arbete. Roger skriver att det är dags att tänka nytt och ge ungdomarna en chans.
Jag delar Rogers förhoppning om att det är viktigt att ge ungdomarna en chans att komma ut i arbetslivet. Jag delar dock inte hans syn på det innovativa och nya i centerns förslag.
Vad jag förstått så vill Centerpartiet göra det enklare för arbetsgivare att själva avgöra vilka anställda man vill behålla och vilka man vill ska lämna företaget i händelse av övertalighet. Detta ska vara en fördel för unga eftersom de förmodligen skulle ha större chans att behålla sitt arbete. Underförstått – dock ej aldrig uttalat – kommer andra att få sluta.
Fackföreningar verkar på olika sätt för att få fler yngre på arbetsplatserna. IF Metall vill träffa avtal om ett så kallat yrkesår som gör att ungdomar ska få utbildning på industriarbetsplatser. Fackförbundet GS har tecknat avtal med arbetsgivarna. IF Metall, tillsammans med Teknikföretagen, är drivande när det gäller TeknikCollege. Allt handlar om att satsa på kvalitativa åtgärder på utbildning och kompetens.
Fackföreningar är drivande i att ta fram lönesystem som gynnar och bidrar till företagens såväl som de anställdas utveckling. Lönerna ska, självklart, bidra till att understödja de anställdas vilja att lära sig mer och ta på sig mer ansvar. Det finns många exempel där arbetsgivare och lokal facklig organisation kommit överens om föredömliga lönesystem. Mig synes det att Rogers syn om höga ingångslöner mer är grundat på myt/propaganda än på verkliga förhållanden.
Det är genom satsning på bra utbildning, löpande kompetensutvecklig och moderna lönesystem som vi kan utveckla det svenska näringslivet. Det är, framför allt, ett modernare sätt att främja ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
Den borgerliga regeringen hävdade i söndagens partiledardebatt att tack vare deras politik var ca 100.000 fler människor i arbete idag. Denna uppgift har nu visat sig vara helt felaktig. I Dagens Nyheter medger nu finansministern att detta var fel.
Så skattesänkningarna har inte skapat fler arbeten. Bara omfördelat mer kapital till de mest välbärgade.
Tidningen Dagens Arbete har undersökt ett hundratal företagsledare och styrelseledamöter i arbetsgivarnas organisationer. Undersökningen visar att dessa ledares löner/ersättningar har ökat snabbare än motsvarande löneökningar bland arbetstagarna. Arbetsgivarnas företrädare hävdar som vanligt att företagsledare verkar på en annan marknad och att deras ersättningar därför inte går att jämföra med vanliga löntagare.
Arbetsgivarna får argumentera hur de vill. I praktisk handling har man visat att det finns ett löneutrymme – även till löntagarna!
Idag läste jag ett intressant inlägg i debatten om sjukförsäkringen. Björn Johnson skriver i dagens DN under rubriken ”Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron”.
Han driver tesen att sjukfrånvaron inte har stigit under de senaste åren. Det som hänt är att de långa sjuperioderna har blivit allt längre. Det höga tonläget i debatten handlade mer om makt- och intressekamp att göra. Det var framför allt i borgerlig press tesen drevs om överutnyttjande av sjukförsäkringen.
Det höga tonläget har gjort att både den socialdemokratiska och därefter den borgerliga regeringen hårdare jagat de sjukskrivna. Även den socialdemokratiska regeringen vidtog åtgärder för att minska kostnaderna i sjukförsäkringen. Den borgerliga regeringen har därefter genomfört det man kallar för ”rehabkedjan”. Det finns dock inte särskilt mycket av rehabilitering i den lagstiftningen.
Debattören hävdar att regeringens åtgärder bara riskerar att bli kontraproduktiva. Arbetsgivarnas intresse av att rehabilitera de anställda riskerar att minska med de nya snabbare tidsgränserna i sjukförsäkringen. Denna bild bekräftas också av Försäkringskassans egen utredning.
Försäkringskassans rapport visar att en majoritet av arbetsgivarna anger att det inte finns några möjligheter för den anställde att få anpassade arbetsuppgifter, omplacering eller för arbetsgivaren att på något annat sätt underlätta för den som är sjukskriven.
Vad som behövs för att få fler människor tillbaka till arbete efter längre sjukperioderna är inte mer av stigmatisering eller hårdare tag. Det måste handla om att fortare erbjudas rehabilitering. Kraven måste bli tydligare både för arbetsgivare som för de anställda att erbjuda/delta i rehabiliterande åtgärder. Jag tror att en viss del av dagens finansiering av sjukförsäkring ska styras om till en allmän rehabförsäkring. Med en sådan försäkring hoppas jag att arbetsgivarnas intresse av att bidra till sina anställdas rehablitering ökar.
Det verkar som om det kommer att ordna sig för SAAB. Det verkar nu som om den nya modellen av SAAB 9-5 som börjat tillverkas kommer att kunna få köpare. Om allt går vägen kommer SAAB att lämna GM och bli ett nytt bolag i mitten av februari.
Nu börjar den riktiga utmaningen för SAAB, underleverantörer och alla anställda. Nu ska förtroendet börja byggas igen. Nu gäller det att återta SAAB:s signum av bra motorer, bra bilsäkerhet och (i positivt hänseende) annorlunda bildesign. SAAB har gått sina egna vägar. Så måste SAAB fortsätta att få gå.
Ett tack till de fackliga företrädarna i IF Metall och Unionen som verkat för att SAAB skulle få fortsätta som bilmärke. Ni har oförtrutet och i positiv anda verkat för företagets fortlevnad och de anställdas intressen. Ni har stått för det bästa som svensk fackföreningsrörelse är.
Lycka till!
En av den borgerliga regeringens första åtgärder var att förändra regelverket inom arbetslöshetsförsäkringen (a-kassa). Förenklat sänktes den högsta ersättningen och man införde en egenavgift. För väldigt många grupper har detta inneburit att man betalar mycket mer för en sämre förmån. Detta har gjort att väldigt många människor idag inte är medlem i någon a-kassa. Över en miljon har gjort det valet.
Enligt en artikel på svt:s hemsida säger Sven Otto Littorin att:
”-Människor måste ju välja om man vill vara med i a-kassan, om man tycker att nyttan är tillräckligt hög.”
Regeringen har skruvat lite i regelverket för att man snabbare ska bli förmånsberättigad. Trots detta fortsätter a-kassorna att tappa medlemmar. Littorin hoppas att människor ska ta sitt förnuft till fånga.
Det hoppas jag med. Men då krävs helt andra åtgärder. För väldigt många människor har det varit ett rationellt ekonomiskt val att välja bort a-kassa. Varför betala dyrt för en undermålig förmån?
Regeringens politik har lyckats. Man har lyckats med att skicka bort människor från medlemskap i a-kassan.
Under partiledardebatten i riksdagen utnyttjade KD:s partiordförande sin möjlighet att sprida sina åsikter via Twitter. Enligt vad flera tidningar rapporterar var flera av hans kommentarer mindre smickrande omdömen om Mona Sahlin. Enligt Göran var Mona både ”okunnig” och ”förutsägbar”. Det må han ju tycka. Göran kan ju knappast anses som något sanningsvittne i detta avseende. Göran och Mona står ju på varsin sida om den ideologiska gränsen i svensk politik.
Det är säkert som så att flera av Görans åsikter kan anses som både förutsägbara och okunniga från ideologiska motståndare till KD:s politik.
Jag ska inte här betygsätta Kristdemokraternas politik på annat sätt än att jag inte delar huvuddelen av deras åsikter. Däremot är det ju viktigt att vara hövliga och korrekta mot varandra i den politiska debatten – även om man inte delar varandras politik.
Det hoppas jag att även Göran Hägglund kan hålla med om.
Enligt en artikel i DN så graverar en leverantör av kikarsikten in bibliska referenser på sin produkt. En representant för företaget säger att ”Så länge som våra män och kvinnor är i fara så kommer vi att göra allt för att ge dem såväl den mest moderna tekniken som det aldrig sinande stödet och bönerna från en tacksam nation.”
Kombinationen religiös fanatism och viljan att döda företrädare för andra trosriktningar är det värsta hotet mot människor. Jag skräms lika mycket av kristna extremister som vilka andra som helst. Världen darrar för muslimsk fanatism (inbillad eller verklig). Jag skräms lika mycket av den fanatism som finns bland USA:s högerkristna kretsar. De har kretsar inom sig som inte tvekar att mörda abortläkare eller andra som man anser bryter mot den kristna tron.
